"Idag ska jag dö

Alla vet att det finns. Men få vet hur verklig dödsångest känns.
Det är några dagar kvar till nyår. Läs om Pontus dödsångest, sprid vidare, sprid kunskap och reaktioner. Skapa en tanke hos läsarna. Så ett litet frö.
Ute är det kallt och mörkt. Det känns underligt, det liksom vibrerar i luften. Det är något som inte stämmer, jag kan inte sätta tassen exakt på vad det är, men instinktivt känner jag på mig att något kommer att hända. Något hemskt. Matte och husse har stojat runt i köket hela dagen, satt på sig de där konstiga kläderna som man inte får stryka sig emot. De ber mig ligga i min korg och har inte tid för något annat än glittriga kläder och mat. Underligt det där. Märker de inte att jag är lite ledsen, lite rädd? De försökte gå ut och gå med mig tidigare men jag hade ingen lust, det känns hotfullt där ute. För att göra det extra tydligt satte jag svansen på magen och öronen på nacken. Men det hjälpte inte. De släpade ut mig i alla fall. Och jag hade rätt, efter cirka 50 meter så smällde det!
- Oooooooooii! Matte det är krig! Vi kommer att dö! Hjälp vi måste springa fort fort härifrån! Fort!
- Men lilla gubben, det är ingen fara. Det är bara grannbarnen som smäller lite mattbomber.
- Jag ser att din mun rör sig men jag har ingen aning om vad du säger matte. Vi måste härifrån! Spring sa jag, spring! DET ÄR BRÅTTOM NU!
Matte tog sitt förnuft till fånga och jag fick gå in igen. De där tokiga tvåbeningarna ställde sig återigen vid spisen och lekte med sina skaldjur. Jag kröp in under sängen.
Jag kände varje hjärtslag, såg min egen bröstkorg höja och sänka sig. Jag var så rädd, panikslagen låg jag där under sägen. Med jämna mellanrum kände jag golvet vibrera och en sekund efteråt kom ett ljud som vittnade om att huset snart skulle sprängas i luften. Husse stack in sin nos under sängen och viftade med en korvskiva.
- Men snälla husse, inte vill jag ju äta nu. Nu måste vi fokusera! Det är bara en tidsfråga innan huset smäller! Innan vi dör! Jag är inte redo för det!
- Kom kom Pontus. Inte ska du ligga där under sängen och skaka.
Men jag låg kvar.
Här ligger jag nu. Jag vet något som de inte vet. Vår sista dag är kommen. Vi kommer inte att klara oss. Ni vet den där flodvågen i Thailand för några år sedan? Ja, då började alla djur röra sig upp mot land långt innan den kom. Säger inte det något? Fattar inte ni att vi vet mer än er? Vi känner saker ni inte kan känna.
Under sägen är det mörkt, bara två stora hundögon som lyser. Tvåbeningarnas steg hörs ibland nära och ibland längre bort. Huset börjar fyllas av folk. Bra! Då kanske de har förstått att vi måste samlas, fokusera, göra en överlevnadsplan. Undrar när de ska komma och lägga sig här under sängen. Där ute kan de ju inte gå helt oskyddade.
Åh nej, nu kommer det snart att smälla, jag känner det i golvet. Hela jag skakar, dräglet rinner. Hur det känns att ligga här alldeles ensam under en säng och bara vänta på döden kan ingen ana. Jag saknar min matte och husse. Önskar att de ville ligga här med mig, hålla om mig lite. Men vad gör de nu?? Klär de på sig? Ska de gå ut i kriget klädda så där? Husse kommer närmare, fint han ska lägga sig här med mig. NEJ VAD GÖR HAN!? Han tar tag i mina tassar och drar ut mig. Jag vill inte gå ut i kriget. Känner de inte paniken? Jag yyylar och hässjar och får svårt att andas. Hela kroppen är i försvarsläge och benen springer i luften! Puh, husse släpper mig igen och jag kan kvickt som tusan söka skydd under sängen.
I snabb takt ser jag alla fötter försvinna ut genom dörren. Återigen ligger jag ensam och väntar på döden. Paniken är så påtaglig. NU. NU. NU! Hela världen tycks explodera! PANIK! Andas fortare fortare fortare. PANIK! Jag vill inte dö, jag vill springa på vackra gröna ängar och leka med Flisan och Buster. Jag vill äta köttben och bli kliad bakom örat. PANIK! Andas, andas, andas! Varenda muskel i kroppen är spänd. Kriget bara fortsätter och fortsätter. Det smäller och exploderar. Smäll på smäll på smäll. Jag flyger upp nån millimeter från golvet då det vibrerar i luften. På håll hör jag grannens pudel yla. Hon vet också att stunden är inne. Vi ska dö. Idag ska vi dö.
Pontus
Jack Russell
2 år
Det snurrar inlägg på facebook där man rekommenderar att raketerna smälls endast vid tolvslaget för att skona djuren. Det är visserligen bra, men det är djurägare som skriver det. Det är djurägare som gillar det. De som inte har djur, som inte är personligt berörda på något sätt har inte samma känslor förknippade med raketer. För dem är det lycka och fest och framtidsdrömmar. För dem är det främmande att tänka på någon stackars terrier som sitter och skakar under någon säng. Frågan är hur vi ska nå dem? Motivera dem att bara smälla raketer vid tolvslaget?
Jag vet inte. Men kanske om samma historia ovan skulle skrivas men med deras barns namn istället för hundens namn. Om deras lilla dotter låg och skakade under sängen, grät och trodde att hon skulle dö på riktigt då kanske de skulle inse att det är allvar.
Raketer kommer alltid att finnas. Åsikter kommer alltid att finnas. Men kanske, kanske jag har lyckats nå någon med detta inlägg. Då ni tänder tändstickan, lägger den mot raketen och känner lukten av rök, spänningen som vibrerar i luften. Då ni hör ljudet, tänk då på den där hunden som ligger och skakar under sängen och tror att den ska dö. Dödsångest är svår att förklara. Det är så djupt. Så svårt. Så svart.
Du skapar dödsångest. Med just din raket.
Jag hoppas att jag har berört någon där ute. Fira, känn glädje och framtidshopp. Glimra och njut. Ta hand om varandra. Jag unnar er all glädje och en underbar kväll. Men jag unnar även alla hundägare det samma. Min önskan är: Smäll raketerna kl 24.00. Inte före. Inte efter. Då vet de som berörs.
Jag tackar min lyckliga stjärna att min egen underbara Wilma inte är rädd för raketer. Men det kan komma när som helst. Vi har klarat nio nyår utan dramatik. Vi hoppas på många till.
Tack för att ni lyssnat.
Glimrande Peace"
Postat 28 december, 2012

Många människor jag känner har åsikter om mina hundar. Jag vet! tro mig när jag säger att jag VET att jag har problem. Jag jobbar med det varje dag.
Men min syn på det hela är att dom som klagar och säger att jag inte gör någonting åt, har antagligen inte haft en problemhund, vad det än nu må vara för problem. I så fall hade man får höra var och vannan dag.

Det finns även dom som hela tiden talar om för mig vilket dåligt val jag har gjort med mina hundar och jag har lovat mig själv att inte lägga mig i vilken ras man nu skaffar sig. Jag har inte med det att göra. Jag har också åsikter, men jag håller mig för mig själv.

Äsch, nu släpper vi detta för stunden och önskar alla mina hundvänner en riktig GOD JUL & ett gott nytt framgångsrikt år!!!!